Christina – Från livskris till Guds underbara ljus

Christina

Mitt hem var ett ganska typiskt medelklasshem i slutet på 60-talet, början på 70-talet. Min far ägnade sig mycket åt arbetet och hade sitt hjärta på Aga där han arbetade som personalkonsulent på Lidingö under denna period. Han var en snäll, men ganska frånvarande man. Min mamma var sjuksköterska och jag och min ett år yngre bror var ett par av de få barnen i området som hade en förvärvsarbetande mamma.

Vi gick inte i kyrkan, annat än vid speciella tillfällen. Men vår mormor och en moster nere i Skåne var aktiva inom Frälsningarmén och det hände att vi var med på torget när mormor spelade gitarr och sjöng när vi var bara några år gamla.
Jag lärde mig alltså att be som barn och vår mor bad aftonbönen med oss. Jag gick i söndagsskolan i missionskyrkan där ett kort tag i den förort vi bodde i utanför Stockholm. Men när jag råkade bli inlåst där så gick jag inte tillbaka.

När jag var 14 och min bror 13 avled vår far hastigt i hjärtinfarkt och vår mor vände sig inåt i sin sorg, så vi fick ta hand om oss själva. Jag började snart röka, bestämde mig för att jag inte trodde på Gud och revolterade mot det mesta min mor hade sagt. Rätt snart fick jag anorexia och greps av ångest och en stark inre oro som gjorde att jag alltid var tvungen att sysselsätta mig med något. Jag greps av dödslängtan och började skriva svarta noveller varav en publicerades i skoltidningen.

17 år gammal blev jag mamma. När jag ropade till Gud på grund av en förlossningsrelaterad skada så helade han mig. Nu var mina ögon öppnade för Gud, men jag omvände mig inte.

21 år gammal fick jag ett utomkvedshavandeskap. Då hade jag gått en vecka över tiden och äggledaren hade börjat brista och jag hade börjat blöda ut i buken. Då fick jag en livskris. Jag insåg att jag kunde ha dött. Jag upplevde också en ondska i rummet där jag sov och jag kunde vakna av att jag slogs mot något jag inte såg. Då kapitulerade jag. Jag insåg att jag inte skulle klara mitt liv utan Gud.

Jag sa till Jesus, men hur gör jag då, och hur vet jag vad jag ska tro? Det finns ju så många religioner. Jag gick och köpte mitt livs första bibel och började uppsöka kyrkor och jag bad om att få uppleva Jesus närhet. Jag hade också bett om ännu ett barn, för med bara en äggledare var det ju inte så säkert att jag skulle få fler och jag fick en dotter 1982.

Första gången jag upplevde Herrens närhet på allvar, då hade jag bett regelbundet sedan 21-årsåldern och aktivt sökt Gud, var jag 23 år gammal och låg på min säng. En enorm kraft kom in i mig och jag blev ganska rädd. Så småningom hittade jag Södermalmskyrkan och där troendedöptes jag av Pastor Bror Spetz som idag är hemma hos Herren.

Sedan jag tagit emot Jesus försvann all min ångest. Jag kan säga att jag aldrig varit ensam sedan jag tagit emot Jesus. Jag har gått igenom många faser med Herren, både förälskelsefaser och ökenvandringar. Reningsprocessen pågår ständigt. Jesus kräver allt.

Jag blev journalist sedan jag blivit frälst och har arbetat med medier och som chef på olika nivåer fram tills nu då jag känt mig kallad att säga upp mig för att bygga en församling. Inget i livet är värt något utan honom och inte ens jag själv är värd något utan honom. Utan honom är jag inget, i honom är jag allt. Hans är äran i evigheters evigheter och jag önskar verkligen att alla skulle ta chansen att ta emot det syndaoffer han har gjort för oss, för han älskar oss så mycket.

De människor som lever sitt liv utan Herren är slavar under synden och lever i mörkret, men man ser det inte själv förrän vår Herrars Herre har öppnat våra ögon och gjort oss fria, och den Sonen har gjort fri han är verkligen fri!

SwedishEnglishFinland